Farenheit 451

Ray Bradbury skrev boken Farenheit 451 år 1958. Den utspelar sig i en avlägsen framtid där böcker är bannlysta, och brandmän är de som arbetar som samhällets väktare och bränner böcker. (Farenheit 451 är temperaturen när böcker brinner, tror jag.)

 

I detta framtida samhälle är alla lyckliga, får underhållning, så mycket de vill, och lever som ”lyckliga” konsumenter. Men naturligtvis är lyckan endast ytlig, och en djup ångest är i själva verket det som kännetecknar människorna. En ångest som slås bort med piller, eller underhållning.

Boken är skriven i en vackert poetisk prosa, som lockar den som läst mycket och blivit kräsen. En bibliotekarie som mig till exempel.

 

Stycket där det beskrivs hur det kom sig att böcker blev bannlysta är lysande. Det började med att människorna fick mer och mer lättillgängliga berättelser via film och andra medier, och lättare skulle det bli. Vem orkade läsa en hel bok när man kunde läsa en sammanfattning av en sammanfattning? Ingen ville längre ha hela böcker. Utom de intellektuella, de som trodde att de var något. Var finare än andra, de blev snart hatade, och utfrysta, tills skönlitteratur tillslut bannlystes. I denna värld existerar endast nödvändig facklitteratur, för respektive yrke. Den breda massan blir underhållen av sport, filmer, pornografi. Den som ertappas med en bok är kriminell, och boken bränns genast.

Följden av att människan inte längre läser böcker är att människan glömmer alla misstag de tidigare gjort i historien, vilket får katastrofala följder.

Jag läser med skräckblandad förtjusning, denna vackra, och skrämmande bok. Behöver jag skriva att jag känner igen mig i dagens samhälle? (Jag undrar hur mycket skönlitteratur Trump läser, tex)

Farenheit 451,   Ray Bradbury.