Ray Bradbury
skrev boken Farenheit 451 år 1958. Den utspelar sig i en avlägsen framtid där
böcker är bannlysta, och brandmän är de som arbetar som samhällets väktare och
bränner böcker. (Farenheit 451 är temperaturen när böcker brinner, tror jag.)
I detta
framtida samhälle är alla lyckliga, får underhållning, så mycket de vill, och
lever som ”lyckliga” konsumenter. Men naturligtvis är lyckan endast ytlig, och
en djup ångest är i själva verket det som kännetecknar människorna. En ångest
som slås bort med piller, eller underhållning.
Boken är
skriven i en vackert poetisk prosa, som lockar den som läst mycket och blivit
kräsen. En bibliotekarie som mig till exempel.
Stycket där
det beskrivs hur det kom sig att böcker blev bannlysta är lysande. Det började
med att människorna fick mer och mer lättillgängliga berättelser via film och
andra medier, och lättare skulle det bli. Vem
orkade läsa en hel bok när man kunde läsa en sammanfattning av en
sammanfattning? Ingen ville längre ha hela böcker. Utom de intellektuella, de
som trodde att de var något. Var finare än andra, de blev snart hatade, och
utfrysta, tills skönlitteratur tillslut bannlystes. I denna värld existerar
endast nödvändig facklitteratur, för respektive yrke. Den breda massan blir
underhållen av sport, filmer, pornografi. Den som ertappas med en bok är
kriminell, och boken bränns genast.
Följden av att människan inte längre läser böcker är att människan glömmer alla misstag de tidigare gjort i historien, vilket får katastrofala följder.
Jag läser med skräckblandad förtjusning, denna vackra, och skrämmande bok. Behöver jag skriva att jag känner igen mig i dagens samhälle? (Jag undrar hur mycket skönlitteratur Trump läser, tex)
Farenheit 451, Ray Bradbury.