Minnet av vatten

I ett framtida Finland(?) Estland? möter vi en ung kvinna som lever ett enkelt liv. Hennes far är temästare. Ett respekterat yrke i denna fattiga framtid. Det mesta i samhället går ut på att få tag på, eller kontrollera vatten. Flickan ska själv invigas i yrket temästare, behöver lära sig kontroll och meditation för att ta hand om de fina gästerna som besöker det lilla tehuset.
Världen Itäranta har skapat är karg och skrämmande. Men familjen är viktig, är allt för denna flicka. Det är en fin roman, som vågar sticka ut.
Dystopierna idag, speciellt de för unga, ska vara fyllda av action och Ensam är stark. Här vågar Itäranta skapa en trovärdig värld, där familjen får vara skyddsnätet i en diktatur som sviker invånarna.
Samhället har på många sätt gått tillbaks till något liknande medeltid, en sådan utan vatten, men med plastkyrkogårdar.
Temästarfamiljen visar sig ha en dold vattenkälla, och frågan författaren ställer är vad som händer med en människa som är priviligierad, men bara lider av detta då hon ser grannarna runt omkring sig lida.
Vi möter familjen i en tid när diktaturens snara dras åt kring medborgarna. Flickan ser sina grannar som avslöjas med vattenbrott avrättas på torget. Vad ska ske med temästarens hemlighet?
Samtidigt börjar flickan att leta efter förklaringar till vad som skedde i det förflutna, hur kunde samhället komma till detta, vad hände egentligen i den stora Katastrofen? Finns vattenreserver dolda för folket i det Förbjudna området?
En lågmäld men ändå spännande dystopi, om ett alltför tänkbart scenario.